POLITISKT MÅLSÄTTNINGSPROGRAM 2007-2010

Godkäntvid Vänsterförbundets partikongress den 17.6.2007

Innehållsförteckning:

1. Demokrati uppstår genom möjligheter att delta
1.1. Rum för alla att verka
1.2. Gör förvaltningens strukturer genomskinliga
1.3. Alla bör ha rätt till information

2. Produktion och konsumtion på miljöns villkor
2.1. Energiproduktionen i centrum för klimatproblemet
2.2. Naturens mångfald bör säkras
2.3. Trafikpolitiken bör bli miljövänlig

3. De anställdas människovärde bör skyddas
3.1. Tillkomsten av nya arbetsplatser och sysselsättningen bör befrämjas
3.2. Arbetslivet bör förnyas och arbetsförhållandena förbättras
3.3. Arbetstagarnas ställning bör förbättras genom EU-lagstiftning

4. Offentliga tjänster skapar välmående
4.1. En ordentlig bostad är en grundrättighet
4.2. Utbildning är grunden för välmåendet
4.3. Kultur, bildning och motion tillkommer alla

5. Eliminering av fattigdomen är grunden för jämlikheten
5.1. Rättvisare beskattning
5.2. Bättre socialskydd
5.3. Familjepolitiken bör utvidgas och jämlikheten utvecklas

6. Fred, demokrati och jämlikhet ökar tryggheten
6.1. Våld bör stoppas och människovärdet respekteras
6.2. För freden
6.3. Rättvisa i den internationella ekonomin
6.4. Europeiska unionens sociala dimension bör stärkas

1. Demokrati uppstår genom möjligheter att delta

1.1. RUM FÖR ALLA ATT VERKA

Jämlikhet, frihet och hållbar utveckling uppstår bara där man tillsammans arbetar
för dem. En fungerande demokrati förutsätter ständiga diskussioner om politiska
målsättningar och människors jämlika möjligheter att delta i fattandet och
genomförandet av beslut.

Att rösta i val är bara ett led i påverkandet. I en demokrati måste man
kontinuerligt få information om det som är i görningen, om följderna av politiska
beslut och alternativ till den politik som förs. Verklig frihet att ge uttryck för olika
åsikter bör tryggas i alla förhållanden. Demokratin bör ge rum också för synsätt
och människor i minoritet.

Religionsfriheten bör tryggas. Ingen kyrka bör få en särställning som statskyrka.
Den ekonomiska jämlikheten när det gäller den politiska diskussionen och
valarbetet bör befrämjas genom att strama åt övervakningen av och offentligheten
beträffande den politiska verksamhetens penningbruk och -källor. Om inte
reglerna följs bör det medföra sanktioner. Ett tak bör införas för valkampanjers
omfång, eftersom kandidater och partier bör ha jämlika möjligheter att bli valda,
oberoende av förmögenhet.

• Skolor, bibliotek och andra allmänna utrymmen bör kunna utnyttjas av
medborgarorganisationer och grupper som verkar på egna villkor.

• Den kommersiella reklamen och marknadsföringen i det offentliga rummet
bör begränsas. Ett sexistiskt bildspråk bör förbjudas i det offentliga rummet.

• Oberoendet från finansiären vad gäller verksamhet och politisk linje bör
garanteras för medborgarorganisationer som får offentligt stöd.

• Skyddet för människors privatliv, mötesfriheten eller andra grundlagsenliga
rättigheter får inte kränkas t.ex. i syfte att avvärja terrorism.

• Proportionaliteten i valsystemet bör förbättras.

• Människor bör ha rätt att framföra medborgarmotioner och de bör också få
en saklig behandling.

• Samhället bör säkra en tillräcklig finansiering för medier som är alternativa till
de dominerande medierna, olika minoriteters egen informationsförmedling
samt icke-kommersiella medier.

• Integreringen av invandrare bör förbättras. Det bör klart definieras vem som
är ansvarig för den.

1.2. GÖR FÖRVALTNINGENS STRUKTURER GENOMSKINLIGA

Kommunreformen bör skapa sådana primärkommuner som har resurser att sköta
den grundläggande servicen utan invecklade samkommuner och andra
specialarrangemang som begränsar kommuninvånarnas möjligheter till inflytande.
Specialservice som förutsätter ett större befolkningsunderlag bör skötas av
tillräckligt stora regionkommuner eller landskap. Fullmäktige på olika nivåer bör
utses genom direkta folkval.

Genomförandet av kommun- och servicestrukturreformen kommer att få viktiga
följder för demokratin, tillgången på och bruket av tjänster samt kommunernas
personal. Innebörden av olika lösningsmodeller bör granskas t.ex. ur
socioekonomisk, språklig och regional synvinkel samt med tanke på jämlikheten
mellan könen.

• I samband med beredningen av alla lagar och av budgeten bör inverkningarna
på jämlikheten mellan könen bedömas.

• De politiska beslutsfattarnas möjligheter att styra den ekonomiska politiken
bör stärkas.

1.3. ALLA BÖR HA RÄTT TILL INFORMATION

Informationens ekonomiska betydelse har vuxit. Den som förfogar över information
äger informationsålderns produktionsmedel. Information och kultur är dock sådant
som ingen borde kunna äga. Till informationens och kulturens natur hör att de
utvecklas vidare när människorna tillgodogör sig dem i fri växelverkan.

• Var och en bör ha möjligheter att skaffa sig information, läsa och använda
internet och andra elektroniska medier i bibliotek eller liknande offentliga
utrymmen.

• Den offentliga sektorn bör upphöra att använda operativsystem och program
som ägs av storföretag och övergå till att använda fria datorprogram och
öppna filformat.

• Resultat av forskning och utveckling som stöds med offentliga medel bör vara
offentliga.

• Upphovsrättssystemet bör förändras i en konsument- och förbrukarvänligare
riktning. Samtidigt bör man också se till att konst-, vetenskaps- och
kulturutövares utkomst tryggas.

• Höga priser som möjliggörs av patentskyddet får inte förhindra
utvecklingsländernas fattigas möjligheter att få nödvändiga läkemedel.

2. Produktion och konsumtion på miljöns villkor

För att lösa de globala miljöproblemen behöver vi omfattande internationella avtal,
som FN:s klimat-, biodiversitets- och ökenavtal. EU:s mål att inte låta jordklotets
medeltemperatur stiga med mer än två grader är nödvändigt för att avvärja
klimatförändringen. Det förutsätter att världens utsläpp halveras från 1990 års nivå
fram till år 2050.

De rika industriländerna måste minska sina utsläpp med 80 %.
Överkonsumtionen av världens naturresurser måste upphöra och Finlands eget
ekologiska fotavtryck måste göras betydligt lättare. Reformen av gruvlagen och
kemikalielagstiftningen, skyddet av Östersjön och skyddet av mångfalden i vår natur
är sådant som är på vårt ansvar och en väsentlig del av ett världsomfattande
räddningsprogram.

Finland bör tillsammans med EU:s övriga medlemsländer prioritera en hållbar
utveckling i all sin verksamhet. Också inom EU:s handelspolitik,
utvecklingssamarbetet och andra internationella ekonomiska relationer bör man
förutsätta val som med tanke på naturen och människorna är hållbara.

2.1. ENERGIPRODUKTIONEN I CENTRUM FÖR KLIMATPROBLEMET

Energikonsumtionen måste minska betydligt, vi måste avveckla kolbaserade
energiformer och övergå till förnybara energikällor och bioenergireserver. Tillväxten
i energibehovet kan dämpas bl.a. genom att övergå till mindre energikrävande
anordningar inom industrin, ekoeffektiva anskaffningar inom den offentliga sektorn
samt genom att befrämja en sådan el- och värmekonsumtion i byggnader och
tjänster som innebär att man sparar energi.

Man bör sträva till ett lågenergisamhälle genom en riktig samhällsplanering och
byggnadsbestämmelser och miljöbeskattning som stöder detta samt genom att
övergå till en väteekonomi. Man kan t.ex. vid byggandet av nya bostadsområden och
ombyggnaden av gamla bostäder befrämja ekoeffektiva lösningar. Man bör sträva till
en tät samhällsstruktur och förhindra att servicen sprids så att det förutsätter långa
körsträckor.

• Finland bör göra upp en klimatstrategi där utsläppen begränsas med 30 % fram
till år 2020 och 80 % fram till år 2050.

• De bindande begränsningarna av utsläppen av växthusgaser bör utsträckas till
USA och Australien och stora länder som håller på att industraliseras, som
Kina, Indien och Brasilien.

• Den nödvändiga produktionen av värme- och annan energi bör utvecklas
genom satsningar på lokala produktionsanläggningar som anländer förnybara
energikällor. Målet bör vara att hälften av Finlands elproduktion år 2020
produceras med förnybara energikällor.

• Bruket av vindkraft bör utvidgas och utvecklas starkt.

• Man bör avstå från sådana investeringar i torv- och vattenkraft som är skadliga
för miljön.

• Bruket av fossila bränslen och kärnkraft bör gradvis avslutas och ersättas med
förnybara energikällor.

2.2. NATURENS MÅNGFALD BÖR SÄKRAS

Vid utvecklandet av jord- och skogsbruket bör man stärka naturens och
lokalsamfundens livsvillkor. Samhällsfinansierad forskning, näringslivsstöd och
beskattning bör inriktas på att minska jord- och skogsbrukets utsläpp i vatten och
luft.

Också Finland bör utvidga skyddet av hotade ekosystem och återställa de mest
hotade av dem. Djurarter, organismer och växter dör kontinuerligt ut till följd av att
deras naturliga hemvister i skogar, vattendrag o.s.v. förstörs. Arbetet för att skydda
hotade arter bör fortsätta och utvidgas.

• Forststyrelsens resultatmål bör sänkas så att det är möjligt att avstå från
avverkningar av urskogar och av skogar med hotade arter. Stödet till
skogsekonomin bör förändras så att det stöder ett ekologiskt och socialt
hållbart bruk av skogen.

• Skyddet av skogar bör utvidgas, speciellt i södra Finland. År 2010 bör 5 % av
södra Finlands skogar vara skyddade.

• Övervakningen av djurskyddet bör effektiveras. Sanktionerna för
djurskyddsbrott bör skärpas.

• För alla produktionsdjur bör säkras ett så arttypiskt liv som möjligt och en
smärtfri död. Långa slakttransporter bör förbjudas. Målet bör vara att minska
den intensiva djurproduktionen betydligt.

• Övergången till ett naturenligt jordbruk bör få stöd och konsumenternas
medvetenhet om ekoprodukter bör stärkas.

• Lagstadgade normer för jordbrukets näringsutsläpp bör införas, som förpliktar
jordbruket att minska dessa utsläpp och som utgör ett villkor för miljöstöd för
jordbruket.

2.3. TRAFIKPOLITIKEN BÖR BLI MILJÖVÄNLIG

I trafiken bör man utveckla kollektivtrafiken, satsa på den spårbundna trafiken och
förbättra den lätta trafikens möjligheter. Samtidigt bör man med ekonomiska medel
minska privatbilismen och uppmuntra till bruk av den andra generationens
biobränslen, vilkas produktion inte får hota naturens mångfald.

Man bör sörja för de existerande bansträckorna och deras konkurrenskraft.

Dessutom bör bannätet utvidgas och antalet tågturer utökas. Stora och växande
befolkningscentra bör ha tillgång till en fungerande spårbunden trafik.

• Stöden för kollektivtrafiken i stora städer bör höjas betydligt.

• I huvudstadsregionen bör rusningsavgifter eller vägtullar tas i bruk. På så sätt
styr man till bruk av kollektivtrafik där det är möjligt, men bestraffar inte
oproportionerligt dem som bor i glesbygden.

• Prisen i flygtrafiken bör höjas till en nivå som svarar mot de skador på miljön
som trafiken framkallar genom att i EU och hela världen avlägsna de
skatteförmåner flygtrafiken haft jämfört med andra trafikformer.

• EU bör i sin trafikpolitik inrikta sig på att minska flygtrafiken inom Europa och
utveckla den spårbundna trafiken.

• Fartyg bör helt förbjudas att släppa ut spillvatten i haven. Striktare regler bör
införas för oljetransporter. Tilläggsresurser bör skapas för avvärjandet av
stora oljeskador.

3.  De anställdas människovärde bör skyddas

En hörnsten i vänsterns samhällspolitik är att befrämja människors kontroll över sitt
eget liv. Att skapa en politisk linje i förhållande till förändringarna på
arbetsmarknaden och i arbetslivet är en av vänsterns största utmaningar. Det är här
fråga om en aktiv sysselsättnings- och näringspolitik lika väl som om ett ersättande
av skadliga och förnedrande arbetsförhållanden med människovärdigt och
meningsfullt arbete.

Fackföreningsrörelsens möjligheter att ingripa mot arbetsförhållandena och
lönenivån i de ständigt allt vanligare atypiska arbetsförhållandena är otillräckliga.
Arbetets förhandlingsstyrka bör stärkas också genom samhälleliga åtgärder. För
människor i arbetsför ålder bör i lag tryggas rätten till förvärvsarbete med
arbetsförhållanden och lön på rimlig nivå. Att ordna detta är i sista hand en uppgift
för den offentliga sektorn.

Vänsterns mål är att befrämja en sådan utveckling där de fördelar som produktionen
och den ekonomiska växelverkan skapar fördelas jämnare än nu i Finland, Europa
och hela världen. För att detta ska lyckas krävs att den makt som genom
globaliseringen glidit över till de internationella marknadskrafterna på nytt blir
föremål för demokratiskt beslutsfattande.

3.1. TILLKOMSTEN AV NYA ARBETSPLATSER OCH SYSSELSÄTTNINGEN BÖR BEFRÄMJAS

En aktiv och effektiv sysselsättningspolitik är en fråga om politisk vilja.
Sysselsättningen bör befrämjas genom åtgärder som inriktar sig på
produktionsstrukturen och beskattningen. Framför allt bör det skapas arbetsplatser
inom den offentliga sektorn i ett antal som svarar mot efterfrågan på offentliga
tjänster. Genom en aktiv företagsamhetspolitik kan man också skapa nya
arbetsplatser.

Det statliga ägandet bör stöda den finländska sysselsättningen.
Människors personliga förutsättningar att bli sysselsatta bör förbättras. Man bör
skapa gemenskapsbaserade arbetsplatser och ordna flexibla och individuella social-,
hälsovårds- och utbildningstjänster som förbättrar möjligheterna till sysselsättning.
För invandrare bör det skapas ett effektivt och brett sysselsättningsprogram.

• Nya branscher, som utvecklande av miljöteknologi och förnybara
energiformer, bör få betydligt mera offentlig finansiering än hittills.

• Nya utvecklingsprogram bör skapas för servicesektorerna.

• Näringspolitiska stöd bör åtföljas av sysselsättningsålägganden som är
stramare än för närvarande.

• Företagarutbildningen, rådgivningen kring företagsverksamhet och
finansieringsmöjligheterna för företag i startskedet bör utvecklas.

• Sysselsättningsåtgärder bör i första hand inriktas på arbetsförhållanden som är
i kraft tillsvidare.

• Speciellt bör man förbättra de anställdas ställning vid massuppsägningar och
utvidga storföretagens ansvar för sina uppsagda anställda.

• Samhället bör få ökade resurser för att övervaka att unga, handikappade och
invandrare betalas för samma arbete samma lön som andra. Dessa gruppers
ställning på arbetsmarknaden bör förbättras också på andra sätt.

• Arbetskraftsförvaltningens och andra myndigheters resurser och anslag bör
utökas speciellt för att minska långtidsarbetslösheten.

3.2. ARBETSLIVET BÖR FÖRNYAS OCH ARBETSFÖRHÅLLANDENA FÖRBÄTTRAS

Man strävar till att ta ut allt mera av anställda i arbetsförhållande. Arbetsuppgifterna
har i allmänhet blivit mer krävande, arbetstakten är högre och atmosfären på
arbetsplatsen präglas ofta av tävlingsanda och inriktas på prestationer.

Uppsägningshot tvingar anställda att ständigt visa sin förmåga och oumbärlighet.
Välmåga i arbetet förutsätter en arbetsmiljö där människan uppskattas. De anställda
bör ha en verklig möjlighet att påverka villkoren för det egna arbetet och företagets
strategiska målsättningar.

Arbetet har brett ut sig utanför arbetstiden inte bara konkret genom
informationsteknologin i form av övertidsarbete utan ersättning utan också så att det
i allt högre grad dominerar tänkandet och de sociala relationerna. I många
arbetsuppgifter säljer de anställda sitt sociala kapital dygnet runt.

Speciellt inom kvinnodominerade och lågavlönade tjänstesektorer har det uppstått
många nya arbetsförhållanden på deltid och/eller för en viss tid. En stor del av
snuttarbetena utförs i uppgifter av bestående slag. I många lågavlönade branscher är
förhandlingspositionen beträffande löner och arbetsförhållanden svag.

Att anpassa arbete och familj är för många en av livets mest centrala frågor. Det bör
uppgöras ett omfattande program för att avlägsna löneskillnaderna mellan män och
kvinnor.

Kvinnornas möjligheter att avancera till ledande ställningar i arbetslivet bör
förbättras. De kostnader som föräldraskap medför för arbetsgivaren bör fördelas
jämnt mellan alla arbetsgivare.

Diskriminineringen inom arbetslivet bör upphöra. Kön, sexuell inriktning eller t.ex.
etnisk bakgrund får inte utgöra ett hinder för att få en arbetsplats eller avancera
inom arbetet. Arbetsdiskriminering bör föras fram i ljuset och man bör ingripa mot
den.

• Anställningstryggheten bör förbätras.

• Luckorna i socialskyddet för småföretagare och färska företagare bör fyllas.

• Fackföreningsrörelsen bör få rätt till grupptalan för att underlätta
möjligheterna att ingripa mot missförhållanden.

• För arbetsgivare som utan orsak låter utföra snuttjobb bör stadgas högre
arbetsgivaravgifter.

• För hyresarbetare bör en tillräckligt hög garantilön stadgas.

• Övervakningen av att lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män följs bör
förbättras. Förtroendevalda bör få jämlikhetsutbildning och deras möjligheter
att få information bör förbättras.

• De som får stipendier på konstens och vetenskapens område bör få samma
social- och pensionsskydd som i arbetsförhållanden.

3.3. ARBETSTAGARNAS STÄLLNING BÖR FÖRBATTRAS GENOM EU-LAGSTIFTNING

Övernationella marknader förutsätter som en motvikt övernationella spelregler för
arbetsmarknaden. Sådana bör till en början byggas upp inom Europeiska unionen,
men det långsiktiga målet bör vara gemensamt överenskomna spelregler som täcker
hela världen.

Till följd av EU:s omänskliga invandrarpolitik har det på unionens område uppstått
svarta arbetsmarknader för s.k. illegala invandrare. Dessas ställning är i allmänhet
svag. Deras löner och arbetsförhållanden är usla och de kan i allmänhet inte vända
sig till myndigheterna, inte ens till hälsovården, av fruktan för att bli utvisade. Många
EU-staters nationalekonomier är dock beroende också av dessa invandrare.

• För villkoren för bruket av arbetskraft, arbetsgivarens övriga samhälleliga
förpliktelser och miljönormer för produktionen bör gemensamma europeiska
miniminormer godkännas.

• För EU bör en enhetlig, mänsklig invandrarpolitik överenskommas, som gör
det möjligt att flytta till EU-området legalt.

• Strejkrätten bör utvidgas att omfatta också arbetskonflikter som överskrider
statsgränserna.

• Företagsstödet bör återindrivas från företag som flyttar över sin produktion
till utlandet.

4. Offentliga tjänster skapar välmående

Social- och hälsovårdstjänster samt utbildnings- och kulturtjänster av hög kvalitet
tillkommer alla, oberoende av var de bor. Finländarna får inte göras ojämlika på
basen av hur villig eller förmögen boendekommunen är att satsa på sina tjänster.

Tillräckliga ekonomiska och andra resurser bör inriktas på de offentliga tjänsterna
för att garantera antalet anställda och tjänsternas kvalitet. Lönerna bör höjas för de
anställda inom den offentliga sektorn så att de motsvarar belastningarna inom
arbetet och arbetsförhållandena bör utvecklas så att de blir flexiblare och mer
lockande.

De offentliga tjänsterna spelar en viktig roll för att garantera jämlika möjligheter för
kvinnor och män. Kommunernas tjänster gör det möjligt att passa ihop arbete och
familj och stöder speciellt kvinnors deltagande i ekonomiskt och politiskt
beslutsfattande.

Statliga åtgärder har skapat svårigheter för kommunernas ekonomi, vilket lett till att
basservicen försvagats. Många kommuner klarar för närvarande inte av att följa den
rekommenderade personaldimensioneringen i sina egna vårdanstalter. Kommunerna
måste få mera öronmärkta medel så att basservicen kan tryggas.

• Kundavgifterna inom hälsovården får inte höjas.

• Vårdköer som strider mot vårdgarantin bör omedelbart åtgärdas och en
social- och omsorgsgaranti bör förverkligas.

• Resurserna för mentalvårdstjänsterna bör utökas och man bör satsa på den
förebyggande mentalvården.

• De handikappades ställning bör förbättras och svårt handikappades subjektiva
rätt till en personlig assistent bör förverkligas.

• Åldringar bör garanteras subjektiv rätt till vård och omsorg.

• Tjänsterna bör huvudsakligen produceras som den offentliga sektorns eget
arbete. Detta garanterar att tjänsterna står till buds för alla och övervakas
demokratiskt.

• Ungdomsarbetet och -tjänsterna bör utvecklas som en del av den offentliga
servicen.

4.1. EN ORDENLIG BOSTAD ÄR EN GRUNDRÄTTIGHET

Bostadspolitiken bör garantera alla en rimlig boendestandard. Därför får man inte
lämna bostadsproduktionen enbart åt marknaden, utan staten och kommunerna bör
kraftfullt agera för att förverkliga social bostadsproduktion.

Vid nybyggnation och grundreparationer bör man befrämja boendeområdenas
sociala mångsidighet. I städerna bör man blanda bostadshus och boendeformer med
varandra. Alla nya bostadsområden bör byggas så att kollektivtrafiken är bekväm och
kommer i första hand. Man bör sporra till bruk av kollektivtrafiken redan med tanke
på den allmänna trivseln i staden.

• Bostadslösheten bör avlägsnas och antalet bostäder för dem som behöver
speciellt stöd och speciella tjänster bör utökas.

• Bostadsfondens medel bör återgå till produktionen av bostäder till skäligt pris.

• Det bör skapas ett effektivare regelverk än det nuvarande för att hålla styr på
hyresförmedlingsprovisionerna och garantihyrorna.

• Invånarnas möjligheter att påverka sitt eget boende bör förbättras.

• Stöd bör riktas också till kollektivboende.

• Bostadspolitiken bör på ett jämlikt sätt stöda alla boendeformer.

4.2. UTBILDNING ÄR GRUNDEN FÖR VÅLMÅENDET

Var och en har rätt till allmänbildning, kunskap och samhällsengagemang.
Utbildningens främsta uppgift bör vara att befrämja social och regional jämlikhet
samt jämlikhet mellan könen. Med början i daghemmet och lågstadiet bör man fästa
speciell uppmärksamhet vid att flickor och pojkar skulle intressera sig jämnare för
olika områden av livet. På så sätt skulle man också kunna minska segregationen inom
arbetslivet, d.v.s. fördelningen enligt kön. Skolorna i de regionalt och socialt svagaste
områdena bör gynnas.

Skolsystemet bör utvecklas i riktning mot ett tolvårigt grundstudiesystem, där alla
garanteras åtminstone en avgiftsfri grundexamen för ett treårigt ungdomsstadium,
som ger en allmän behörighet för fortsatta studier. Skiljemurarna mellan
utbildningsformerna på det andra stadiet bör avlägsnas, så att man flexibelt kan
kombinera studiehelheter.

Man bör övergå till en politik som befrämjar en livslång inlärning. Den främsta
bedömningsgrunden för utbildning bör vara hur den befrämjar social och regional
jämlikhet samt jämlikhet mellan könen. Undervisningen bör bevaras avgiftsfri och den
offentliga makten bör behålla huvudansvaret för den. Högskolenätet bör också i
fortsättningen täcka olika regioner och vetenskapsgrenar. Universitetens autonomi i
förhållande till staten och privata företag garanterar de bästa förutsättningarna för en
skapande och kritisk undervisning, forskning och studiegång. Autonomin förutsätter
att universitetets grundresurser utökas i statsbudgeten.

Läroinrättningar börutvecklas som goda arbetsgemenskaper där det finns tillräckligt med tid för att bådeutveckla arbetet och beakta skillnaderna i manliga och kvinnliga synsätt.
Utbildning och läroplaner får inte planeras enbart utgående från arbetslivets behov.
Alla bör kunna utbilda sig så långt de vill. För att befrämja jämlikheten bör
yrkesinriktad och allmänbildande vuxenutbildning stå till buds för alla som vill få den.

En tillräcklig vuxenutbildning är nödvändig speciellt för dem som drabbats eller hotas
av arbetslöshet, dem som åldras och invandrare. Alla vuxna bör också garanteras
möjligheter att upprätthålla sin yrkesskicklighet och utveckla sig genom antingen
arbetskraftspolitisk utbildning eller utbildning på egna villkor.

• Alla barn har rätt till förskolepedagogik och förskoleundervisning av hög klass.
Förmiddags- och eftermiddagsvård bör stå till buds för alla skolbarn som
behöver den.

• Eleverna bör ha rätt att gå i en skola i närheten och utbildningen bör till alla
delar bevaras avgiftsfri. Grundskolan bör också vara en skola i jämlikhet.

• Yrkeshögskolor och universitet bör utvecklas utgående från deras olika
utbildningsuppgifter, som läroinrättningar som kompletterar varandra.
Universitetens ekonomiska självständighet bör utvidgas och
universitetsstudiernas avgiftsfrihet bör tryggas.

• De beskärningar av finansieringen av universitet och forskningsanstalter som
gjorts i enlighet med statens produktivitetsprogram bör annulleras och
undervisnings- och forskningspersonalen bör befrias från onödiga
administrativa uppgifter.

• Staten bör satsa starkt på den arbetskraftspolitiska och övriga
vuxenutbildningen samt på det fria bildningsarbetet. Stödformerna för
självstudier bör göras klarare och ett enhetligt stödsystem bör utvecklas.
Reformerna är ett nödvändigt villkor för att det livslånga lärandets principer
ska kunna förverkligas i praktiken.

4.3. KULTUR, BILDNING OCH MOTION TILLKOMMER ALLA

Motion är en del av bildningen. Ramen för motionen skapas av kommunen och
innehållet till stor del av föreningarnas frivilliga. Den medborgerliga verksamhetens
möjligheter bör tryggas också på motionskulturens område, som befinner sig i
omvandling. Skolorna bör ges bättre resurser att förnya motionsundervisningen. De
möjligheter motionen ger bör systematiskt utnyttjas i kampen mot skillnader i hälsa
och växande kostnader för sjukdomar.

Kulturen och konsten har en betydande inverkan på människornas välmående och
förverkligandet av demokratin. En konst som bedrivs på sina egna villkor, som är
kritisk och ifrågasättande behöver pengar för att utmana makthavarna. Konsten bör
vara fri från politiska och religiösa begränsningar och censur samt ekonomiska
produktivitetskrav. Staten bör oberoende av konjunkturer se till att det finns rum för icke-kommersialism och en experimentell inställning i kultur- och konstvärlden.

Möjligheter till kultur och motion ökar medborgarnas välmående, vilket borde
beaktas i allt samhälleligt planerande och beslutsfattande. Detta innebär att
resurserna som stöder och producerar kultur borde mångdubblas jämfört med
nuläget. Investeringar i kultur och konst samt motionstjänster utgör också
förebyggande häksovård och socialarbete. Konst, kultur och motion får inte vara
enbart privilegier för de rika. Ett offentligt kulturutbud och konstundervisning av hög
kvalitet samt motions- och idrottsmöjligheter bör stå öppna för alla, för barn och
unga lika väl som för åldringar.

• Motionsmöjligheter avsedda för alla bör utökas med samhälleliga resurser.

• Biblioteken bör bevaras avgiftsfria. Filialbibliotek får inte dras in och
biblioteksbussarnas antal bör utökas så att alla har tillgång till bibliotek på ett
rimligt avstånd.

• Finansieringen av konstinstitutioner bör förbättras.

5. Eliminering av fattigdomen är grunden för jämlikheten

5.1. RÄTTVISARE BESKATTNING

Med skatter bör gemensamma tjänster finansieras och inkomstskillnader utjämnas.
En utjämning av inkomstskillnaderna är en förutsättning för samhällelig jämlikhet,
också för möjligheternas jämlikhet.

Fortfarande bestäms människornas möjligheter ipraktiken långt av deras föräldrars socioekonomiska ställning. Ju store inkomstskillnader, desto större är skillnaderna också mellan barnens möjligheter. Med beskattningen bör man också styra produktionen och konsumtionen.

Miljö- och energiskatter bör styra konsumenternas och företags verksamhet i en miljövänligare
riktning. Med energibeskattningen bör man också gynna den arbetskraftsintensiva
produktionen och sysselsättningen. Beskattningen av miljöolägenheter får dock inte
försvaga progressiviteten i beskattningen.

• Små personliga inkomster bör bli skattefria genom att man höjer den nedre
gränsen för beskattningsbara inkomster till 10 000 euro i året.
Inkomstskattens avkastning blir den samma om skatten för inkomster som
överstiger denna gräns först skulle vara ca 35-40 % och sedan stiga progressivt
till 55 %.

• Förvärvs-, socialskydds- och kapitalinkomster borde beskattas enligt en och
samma progressiva inkomstskatteskala.

• Eftersom man i skattenivån för konsumtions- och miljöskatter vanligen inte
kan beakta människors inkomstnivå och betalningsförmäga bör man öka
beskattningen av stora förmögenhetsinkomster och förmögenheter och
progressiviteten i den.

5.2. BÄTTRE SOCIALSKYDD

Utkomsten för människor som helt eller delvis befinner sig utanför förvärvsarbetet
bör ordnas på ett sätt som motsvarar arbetslivets förändrade natur och underlätta
människors strävanden att bygga upp sitt eget liv.

Det nuvarande osmidiga och röriga systemet för sociala förmåner passar inte som
stödsystem för människors allt mer varierande sysselsättningsläge. Komplexiteten
och behovsprövningen leder lätt till underkuvande, förnedrande och t.o.m.
lagstridiga kutymer hos myndigheterna.

Grundskyddet och det socialskydd som samlas genom förvärvsinkomster bör
utvecklas så att de tillsammans utgör en helhet som saknar luckor och är socialt
rättvis. Målet är att lättare än nu anpassa förvärvsinkomster, inkomstskatt och
socialskydd till varandra. Detta underlättar kontrollen över det egna livet och
minskar fällorna som kan leda till utslagning.

• Miniminivån för arbetsmarknadsstöd, grunddagpenning, sjukdagpenning,
föräldrapenning och andra motsvarande förmåner samt full folkpension bör
förenhetligas till samma nivå, som bör vara klart högre än den nuvarande.
Grunderna för beviljande av förmåner och ansökningsprocessen bör
förenhetligas så långt det går. Målet bör vara ett minimiskydd som är
tillräckligt och som garanteras alla fullvuxna i varje situation.

• Alla som behöver det bör garanteras möjlighet att träffa en socialarbetare.

• För grundskyddet bör införas ett indexskydd som beaktar stigande
levnadskostnader och förtjänstnivå.

• Det allmänna boendestödet bör utvidgas och förenklas kännbart. Behovet av
stöd bör bedömas på basen av årsinkomster, familjens storlek och
boendekostnader. När inkomsterna växer bör stödet minskas kännbart
mindre än för närvarande för att undvika inkomstfällor.

• Förutsättningarna för närståendevården bör utvecklas genom att öka
samhällets stöd till närståendevårdare och genom att göra
närståendevårdsstödet skattefritt.

• För avsiktliga lagkränkningar som begås av myndigheter och förtroendevalda
vid beslut om sociala förmåner bör sanktioner stadgas i en speciell lag.

• Andelen av utkomststödet som blir kvar i handen efter boendekostnaderna
bör höjas.

• Grunderna för studiestödet bör bli de samma för studerande på det andra
stadiet och det postgymnasiala stadiet. Det allmänna boendestödet bör också
omfatta de studerande.

• Studiestödet för studerande under 20 år som bor självständigt får inte bero på
föräldrarnas inkomster.

• Studiestödet bör höjas till grundutkomststödets nivå, så att det bättre än nu
möjliggör studier på heltid. Studerande bör inte tvingas ta lån.

5.3. FAMILJEPOLITIKEN BÖR UTVIDGAS OCH JÄMLIKHETEN UTVECKLAS

Samhället bör stöda föräldrarnas delaktighet i barnets vård oberoende av
familjeform och utjämna de följder detta har på karriären, förtjänsten och pensionen.
Arbetslivet bör vara flexibelt till förmån för familjelivet.

När barn far illa måste man ingripa. Barnskyddet måste få tillräckliga resurser.
Vardera föräldern bör ha rätt att arbeta.

Dagvården i olika former bör bättre beakta föräldrar som har deltids- eller
snuttarbete, som studerar eller som arbetar under oregelbundna arbetstider. Den
subjektiva rätten till dagvård bör bevaras utan begränsningar.

Faderns ställning bör stärkas. Föräldraledighet bör göras till ett mer lockande
alternativ än hittills också för fäder. Fädernas ställning i vårdnadstvister bör också
förbättras och fördomar baserade på kön bör avlägsnas.

Föräldraledigheten bör förnyas enligt 6+6+6-modellen, där den ena föräldern får ta
ut en period på sex månader, den andra får ta ut den följande perioden, medan
någondera av dem valbart får ta den tredje. I en ensamförsörjarfamilj får den enda
föräldern ta alla 18 månader. Man bör också kunna ta ut föräldraledigheten i form av
halvdagsskift eller varannan vecka, vilket kan förbättra föräldrarnas möjligheter att
samtidigt delta i arbetslivet och i barnets hemvård.

• Barnbidragen bör för dem som får utkomststöd omvandlas till prioriterad
inkomst.

• De kostnader som föräldraskap förorsakar bör utöver de anställdas
betalningsandelar delas mellan alla arbetsgivare.

• Dagvårdens kvalitet, som gruppstorlek och personalens yrkeskunskap, bör
garanteras genom lagstiftning.

• Grunderna för bestämmandet av underhållsbidrag bör förenhetligas inom hela
landet. Ensamförsörjares underhållsbidrag, underhållsstöd och barnbidragets
tillägg för ensamförsörjare bör höjas.

• Fosterfamiljesystemet bör utvecklas och få större stöd och antalet
fosterfamiljer bör höjas.

• Föräldrar av samma kön bör ha samma rättigheter och skyldigheter som
föräldrar av olika kön. Också adoptionsrätten bör utvidgas till par av samma
kön. Det bör överhuvudtaget göras lättare att få adoptera.

• Äktenskapslagen bör göras könsneutral.

6. Fred, demokrati och jämlikhet ökar tryggheten

6.1. VÅLD BÖR STOPPAS OCH MÄNNISKOVÄRDER RESPEKTERAS

Demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
som förverkligas i så stor utsträckning som möjligt är det bästa skyddet mot hot och
otrygghet. De spelar också en viktig roll i situationerna efter kriser av olika slag och
vid uppbyggandet av en hållbar fred.

• Fostran till fred och tolerans i daghem och grundskolor bör utvidgas.

• Kommunerna bör vidta aktiva åtgärder för att minska våldet i nära relationer
och ett nationellt program bör skapas för att ingripa i kriser och våld i nära
relationer.

• Det bör inrättas flera skyddshem.

• Brottslighet bör motarbetas genom att man ingriper i problemens orsaker,
inte genom att man utökar polisernas befogenheter och skärper ordnings- och
straffsystemen.

• En bestående och tillräcklig finansiering bör ordnas för att hjälpa offer för
människohandel, prostitution och sexindustri.

• Både försvarsmaktens och civiltjänstens utbildningsinnehåll bör utvecklas så att
de motsvarar nutidens säkerhetshot, såsom miljökatastrofer och teknologiska
problem.

• Civiltjänstgöringen bör förkortas till sex månader. Totalvägrare får inte
bestraffas med fängelse.

• Anslagen för fredsarbete och fredsorganisationer bör bli större.

6.2. FÖR FREDEN

Under militära kriser bör EU verka som ett stöd för FN och följa FN-stadgan. EU
bör koncentrera sig speciellt på humanitär hjälp, civil krishantering och
återuppbyggnad. De mänskliga rättigheternas betydelse och vikten av att befrämja
dem bör betonas i Finlands egen och också i EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik.

• Finland får inte bedriva vapenhandel med odemokratiska länder eller länder
som för eller förbereder krig.

• Finland får inte ansluta sig till militäralliansen Nato. Finland bör verka aktivt för
att ersätta militärallianserna med fredligt samarbete.

• EU bör i världspolitiska konflikter klart ställa sig på fredens sida.

6.3. RÄTTVISA I DEN INTERNATIONELLA EKONOMIN

Fattigdom, krig, kränkningar av de mänskliga rättigheterna är alla en följd av beslut
som någon fattat, d.v.s. av politiskt och ekonomiskt agerande. I världsskala är sådana
aktörer bl.a. de internationella finansinrättningarna (Världsbanken, Internationella
valutafonden), multinationella storföretag, stormakter och sammanslutningar av
stater.

Genom att påverka dessa beslut och dessa institutioners verksamhet och
demokratisera den kan man förändra världsskeendet. För världshandeln bör det
skapas rättvisa spelregler som gör det möjligt för fattiga länder att utveckla sin egen
produktion. De rika länderna bör upphöra med sin själviska tariff- och tullpolitik.

För att göra slut på de internationella skatteparadisen och på den skadliga
skattekonkurrensen bör informationsutbytet mellan skattemyndigheterna göras
automatiskt och övervakningsredskapen utökas. Bankhemligheten får inte hindra
myndigheterna från att granska brottsmisstänktas kontouppgifter.

• FN:s finansiering bör tryggas och FN:s möjligheter att övervaka att
internationella avtal följs bör stärkas.

• Som grund för det internationella handels- och ekonomiska systemet bör
skapas spelregler som skyddar människors rättigheter.

• För storföretagens verksamhet bör gränser uppställas genom internationella
bestämmelser som skyddar miljön och tryggar de anställdas grundläggande
rättigheter överallt i världen.

• De fattigare ländernas möjligheter att delta i det internationella
beslutsfattandet bör förbättras och de bör säkras rätten att skydda sin egen
produktion.

• Finland bör höja sina anslag för utvecklingssamarbetet till 0,7 procent av
bruttonationalinkomsten under innevarande riksdagsperiod.

• Att förbättra kvinnans ställning är det bästa sättet att minska fattigdomen i
utvecklingsländerna.

6.4. EUROPEISKA UNIONENS SOCIALA DIMENSION BÖR STÄRKAS

EU håller på att förnya sina grundfördrag. Vilken form det nya grundfördraget än får
bör man se till att det bevarar grundlagsutkastets bästa sidor, så att urkunden med
grundläggande rättigheter görs till en del av de bindande avtalen, Europaparlamentets makt utvidgas, öppenheten ökar och arbetsmarknadsparternas ställning erkänns. När grundfördragen förnyas bör man i Finland ordna en konsultativ folkomröstning.

EU:s finansieringsunderlag behöver en förnyelse. Det nya systemet bör vara öppnare
och rättvisare än det nuvarande. Jordbrukets överstora andel av EU:s budget bör
beskäras bl.a. genom att överföra jordbruksstöden att betalas nationellt.

I förhandlingarna om världshandeln bör EU överge sin inställning att det egna
jordbruket ska skyddas på utvecklingsländernas bekostnad och klart stöda
utvecklingsländernas krav.

Vänsterförbundet förhåller sig positivt till Turkiets eventuella medlemskap i EU. EU
får inte välja sina kommande medlemmar på religiösa eller nationella grunder.
Samtidigt bör man strikt hålla fast vid att ansökarländerna uppfyller medlemskraven
speciellt för de mänskliga rättigheternas del.

• Att förhindra social marginalisering och bygga upp ett socialt Europa bör på
EU:s agenda lyftas upp till en motsvarande ställning som i den ursprungliga
Lissabonstrategin.

• Som grund för EU:s konkurrensstrategi bör social- och
arbetsmarknadspolitiska miniminormer skapas och dessutom ett skyddsnät
som stöder dem och omfattar hela EU.

• Arbetsmarknadsparternas inflytande över arbetslivsfrågor inom EU bör
stärkas.

• Europaparlamentets makt i förhållande till andra organ bör stärkas.

• EU bör godkänna nya ansökarländer när de fyller medlemskriterierna.

• EU bör skapa gemensamma linjedragningar för invandrarpolitiken som
respekterar de mänskliga rättigheterna.